Projekt vedskjul!

Det var en gång, världens fulaste konstruktion som sitt utseende till trots, var ett vedskjul. Redan på första visningen sade vi till varandra: "Det första som ska väck, är det där!" På andra visningen, när vi hade bestämt oss för att vara med på budgivningen, fick vi hålla i varandra för att inte ge oss på det omgående.

Precis som alla andra rookies i renoveringssvängen, sade vi att det var inga problem och lätt skulle det minsann också vara. Vid en närmre inspektion av konstruktionen så var den inte ihopskruvad med bultar som vi hade trott, den var svetsad!

Men varför inte ta det från början. Det sk vedskjulet var fullt av allehanda brädor, lastpallar, grillar, planteringsjordssäckar. Kort och gott det var välfyllt men ved som det egentligen skulle innehålla, var det rysligt ont om. Det som däremot kunde användas som ved, låg staplat utanför, låg staplat och helt oskyddat på marken utanför skjulet. Bara att tömma det och sortera ut och väderskydda de få brädor som var värda att spara på, tog en hel eftermiddag.

Nästa lilla överraskning var att det var fler lager presenning än vad vi hade sett med blotta ögat, det var presenning av den tunga industriella typen. Löken på laxen - samtliga presenningar var stela av tidens tand och det hade varit lättare att vika träplankor. Det blev till att skära ner dem i ca 1*1m stora rutor och lägga på hög för senare transport till återvinningscentralen.

Kvar stod ett stålskelett väl förankrat i rejäla betongplintar. J gick lös på det, rustad med vinkelslip, skyddsglasögon och hörselskydd. S stod mest och tittade på lagom orolig, för att få ner de övre balkarna krävdes diverse akrobatiska ställningar för att förhindra att ett ras ner i marken. Ett antal skivor senare låg stålskelettet, kapat i hanterbara bitar och i högen för senare transport till återvinningscentralen.

Kvar återstod det slitiga arbetet med att gräva upp plintarna och gräva upp de delarna av presenningarna som genom åren, hamnat under jord. Slitigt, illaluktande, lerigt och snuskigt mycket insekter att avhysa från sedan länge etablerade insektssamhällen. Gemensamma ansträngningar kom den sista presenningsbiten upp och kvar var slitjobbet med att gräva upp plintarna.

Två plintar hann J gräva upp innan höststormarna med ösregn kom och efter ett par veckor med eländet så visade det sig att det som föll från skyn, inte hade den minsta avsikt att sjunka undan och försvinna. Vid sista försöket att få upp plintarna så kom det upp massor av vatten för varje spadtag som J tog och till slut tvingades vi inse att det var dömt. En vecka senare föll snön och sedan dess sitter plintarna fastfrusna i marken och det enda vi kan göra, är att invänta våren.

Vår skrothög som skulle till tippen försvann under en halmeter-meter snö och när snön väl töade så gjorde den det lavinartat för att skapa översvämningar och sedan frös vattenmassorna när temperaturerna sjönk lika fort som de stigit bara veckan innan. Resultatet är att skrothögen, precis som plintarna, är fastfrusen i marken och återvinningscentralen får vänta till våren den med.

God fortsättning 2011

I huset vid havet inledde vi året med att skotta snö i massor!

Det har ju varit en ovanligt tidig & snörik vinter här vid havet. Det har inte varit några större problem. Vi har fått skotta som alla andra men har inte varit det minsta oroade för snön som har legat på taken till uterum, carport och den märkliga lilla takkonstruktionen vid ytterdörren - tills idag!

Det har satt igång att töa och det rejält. När S kom tillbaka från en rastrunda med hunden konstaterade hon att balkarna som håller carportens plåttak uppe, hade en lätt men väldigt otrevligt böjd form. Det kändes helt klart som att det var värt att oroa sig för. Inrasade carporttak är väl inget man önskar sig som start på året.

Stege restes mot garagegavel och S fick nöjet att klättra upp och börja skyffla ner de stora mängder snö som samlats där uppe. Det fick oss båda att ifrågasätta en konstruktion där man lutar två tak mot varandra. som gjort för att samla snö och inte bli av med den!

Det blev ett styvt träningspass att bli av med all snö. Inte bara ska den skyfflas ner från taket, den ska ju även flyttas från nerslagsplatsen nedanför. Det var en välförtjänt fika som intogs när arbetet var slutfört!

Vuxenpoäng

Vi hade egentligen planerat att ta det till nästa vinter. Då vi har drabbats av en ny istid med tillhörande permafrost, blev läget mer akut. Elmätarens lilla lampa har blinkat i bästa stroboskopform och som skivan snurrar kan man med fördel använda den till att klyva ved med. Den klena trösten och det som har förhindrat omedelbara ångestattacker, är att vi i god tid tecknade ett elavtal med fast pris som sträcker sig över alla vintermånaderna.

Idag har vi i vart fall varit och bokat tid för att få en luft luft värmepump installerad. Att hitta rätt i djungeln av pumpar, monteringsfirmor och ROT-avdrag, har inte varit det lättaste. Vi började med att höra vad alla andra tyckte och IVT-pumparna var flitigt nämnda. Vi råkade nämna det på en VVS-firma och deras säljare tyckte "ni köper er problem". Jaha, tillbaka till ritbordet.

Mer undersökande och besök hos återförsäljare/montörer och framför allt, en intressant statistik hos Folksam på antalet havererade pumpar och vi stod slutligen inför 2 alternativ. Massor med velande senare och så fick vi äntligen tummen ur att åka och boka tider för hembesök om montering. Strax efter årsskiftet kommer vi förhoppningsvis se eländet till elmätare sakta in lite.

Konstigheter man hittar del I

Det saknas dörrar i huset. Säljarna förklarade det med att de inte tyckte om dörrar. De dörrar som finns är hemska gulnade saker:Där man kan se att det har hängt hemska dekorationer tidigare: Säljarna berättade att ägare innan dem hade rökt väldigt mycket, det i kombination med ålder tyckte både S&J lät som en trolig förklaring till gulnaden. Tills härom dagen, då vi konstaterade att något hade slagit i dörren till gästtoaletten och haft sönder dörren. Närmre inspektion visade sig att det som vi trodde var gulnade träddörrar var dörrar med en klistrad spegelimitation i plast! S som har alldeles för mycket brandutbildning med sig i bagaget för att uppskatta plast från 60&70-talet, undersöker nu om det är möjligt att få loss plastytan eller om det är billigare i både pengar, svett, blod och svordomar att åka in till närmsta bygghandel och köpa nya dörrar.

Tillsvidare så har vi i vart fall dolt spåren från gamla dörrdekorationer med tillfälliga - hundens prisrosett som vi inte visste vart vi skulle göra av i flyttstöket.

Helt fel ände

Att pynta och fluffa är väl egentligen det sista man ska göra när det finns tusen andra, betydligt mer viktiga arbetsuppgifter men S kunde inte låta bli att fixa till lite på infarten.

Före såg det ut såhär:

När S var klar såg det lite hemtrevligare ut:

Fina hinkar på trappan till ytterdörren:Hemska saker på väggen, bortplockade:Fin kruka vid dörren till grovköket:

Första projektet

Var egentligen inte så mycket ett projekt. Det fanns inget som hindrade hunden från att knata in till grannen. Det fanns något tragiskt som skulle likna en häck och markera tomtgräns. Första staketsamtalet med grannen bekräftade att det staket som de hade påbörjat uppe vid infarten, skulle fullföljas, när de hade byggt klart sitt hus dvs...

Jaha, inte sjutton vill man lägga dyra pengar på ett staket som inte kommer behövas om ett år eller två. Lösningen blev plastade armeringsjärnsstolpar och 25m billigt nät som var hyfsat diskret men ändå höll en nyfiken hund inne på tomten. Sagt och gjort, staket inhandlades och vi begav oss till huset för att montera. Väldig tur att förra ägarna hade lämnat trädgårdsredskap för det visade sig att vi fick röja lite växtlighet först...

Brännässlor som var höga och ihopvävda med slingerväxter, det tog en liten stund att få bort eländet men till slut kunde vi börja montera staketet. Får väl tillägga att det gjordes på frihand. Det blev hyfsat rakt, det till trots.

Så hamnade vi här.

Egentligen hade vi inte tänkt köpa hus. Vi hade bara tröttnat på vår hyresrätt i stan och funderade till en början att hyra något annat. Det var S som satt och surfade på hemnet och hittade ett litet hus vars månadskostnad inte skulle överstiga vad det kostade att hyra. Huset var sålt när vi väl fick tag i mäklaren.

Månaderna gick, tanken på eget hus fick rot och många husannonser granskades. Vi tog bilen och körde runt i alla stadens områden, kringliggande byar utanför, diskuterade för och nackdelar och bestämde oss för ungefär var vi ville bo. En dag låg huset med H på annons och vi bestämde oss för att titta. Hela vägen dit intalade vi oss att vi skulle vara kritiska och beredda på att vända huset ryggen om det inte föll oss i smaken - det föll i smaken, efter knappa 5 minuter och det kritiska tänkandet... Jämför vi oss med vissa av spekulanterna på visningen så var vi nog högst okritiska!

Budgivningen var enligt mäklaren, snabbt avklarad. Enligt oss var den en lång och utdragen tortyr där vi slutligen stod som vinnare. Vi hade köpt vårt hus vid havet!