Det var en gång, världens fulaste konstruktion som sitt utseende till trots, var ett vedskjul. Redan på första visningen sade vi till varandra: "Det första som ska väck, är det där!" På andra visningen, när vi hade bestämt oss för att vara med på budgivningen, fick vi hålla i varandra för att inte ge oss på det omgående.
Precis som alla andra rookies i renoveringssvängen, sade vi att det var inga problem och lätt skulle det minsann också vara. Vid en närmre inspektion av konstruktionen så var den inte ihopskruvad med bultar som vi hade trott, den var svetsad!
Men varför inte ta det från början. Det sk vedskjulet var fullt av allehanda brädor, lastpallar, grillar, planteringsjordssäckar. Kort och gott det var välfyllt men ved som det egentligen skulle innehålla, var det rysligt ont om. Det som däremot kunde användas som ved, låg staplat utanför, låg staplat och helt oskyddat på marken utanför skjulet. Bara att tömma det och sortera ut och väderskydda de få brädor som var värda att spara på, tog en hel eftermiddag.
Nästa lilla överraskning var att det var fler lager presenning än vad vi hade sett med blotta ögat, det var presenning av den tunga industriella typen. Löken på laxen - samtliga presenningar var stela av tidens tand och det hade varit lättare att vika träplankor. Det blev till att skära ner dem i ca 1*1m stora rutor och lägga på hög för senare transport till återvinningscentralen.
Kvar stod ett stålskelett väl förankrat i rejäla betongplintar. J gick lös på det, rustad med vinkelslip, skyddsglasögon och hörselskydd. S stod mest och tittade på lagom orolig, för att få ner de övre balkarna krävdes diverse akrobatiska ställningar för att förhindra att ett ras ner i marken. Ett antal skivor senare låg stålskelettet, kapat i hanterbara bitar och i högen för senare transport till återvinningscentralen.
Kvar återstod det slitiga arbetet med att gräva upp plintarna och gräva upp de delarna av presenningarna som genom åren, hamnat under jord. Slitigt, illaluktande, lerigt och snuskigt mycket insekter att avhysa från sedan länge etablerade insektssamhällen. Gemensamma ansträngningar kom den sista presenningsbiten upp och kvar var slitjobbet med att gräva upp plintarna.
Två plintar hann J gräva upp innan höststormarna med ösregn kom och efter ett par veckor med eländet så visade det sig att det som föll från skyn, inte hade den minsta avsikt att sjunka undan och försvinna. Vid sista försöket att få upp plintarna så kom det upp massor av vatten för varje spadtag som J tog och till slut tvingades vi inse att det var dömt. En vecka senare föll snön och sedan dess sitter plintarna fastfrusna i marken och det enda vi kan göra, är att invänta våren.
Vår skrothög som skulle till tippen försvann under en halmeter-meter snö och när snön väl töade så gjorde den det lavinartat för att skapa översvämningar och sedan frös vattenmassorna när temperaturerna sjönk lika fort som de stigit bara veckan innan. Resultatet är att skrothögen, precis som plintarna, är fastfrusen i marken och återvinningscentralen får vänta till våren den med.
